Jamen, Fredrik Backman alltså. Jävla honom. Jävla honom att skriva böcker som man ska behöva gråta till så många gånger. Inte ens gråta bara på det där sättet som när någon dör och det är sorgligt, nej han får en att gråta helt plötsligt av mindre saker som helt plötsligt känns så överjävligt sorgliga. Eller fina. Eller bara ofrånkomligt gråtframkallande utan att man ens fattar varför.
När jag läste En man som heter Ove så tänkte jag under de första kapitlen att näej, jag pallar inte att sitta här och lägga tid på någon sur gubbe, orkar inte med bitterhet. Men så fortsatte jag läsa och efter något kapitel till sprack ju hjärtat upp och tårarna började rinna. Det var exakt samma med Britt-Marie. Det är en så omtumlande blandning av fniss och sorgligt och roligt och jävligt och fint. Så otroligt rörande. Om människor som kämpar. Om människor som inte når dit de vill. Om människor som motvilligt släpper in. Om människor som livet inte är särskilt snällt mot, men det struntar de i för de kör bara på ändå.
Plus det faktum att ingen skriver som Fredrik Backman. Han använder det svenska språket så ljuvligt att man kan gråta bara av det.
Sen hade ju den här boken den lilla (stora) extra detaljen att den handlar om fotboll. Vad fotboll gör med människor. För människor. Dessutom handlade det ibland om Liverpool. Och då var jag ju verkligen tvungen att gråta lite. Boken säger att om man har en pappa som håller på Liverpool ger man aldrig upp. Man tror alltid att man kan vända allt. Nu har ju inte jag en pappa som håller på Liverpool, men jag har mig själv som håller på Liverpool. Så jag var ju helt uppenbart tvungen att gråta för att Liverpool är bland det finaste som finns i fotbollsvärlden. (Och OBS att Fredrik Backman själv håller på Man U så om han skriver så här så är det ju absolut sant.)
(Grät givetvis som allra mest när det här med Liverpools missade ligaguld nämndes. När ska det läka? Ok vänta, måste torka en tår nu bara pga av tanken.)
Jaha, det här blev visst inte ett inlägg om en bok, det blev ett inlägg om att jag gråtit ofantligt många gånger. Vill dock påpeka att jag även fnissat en hel del.
Egentligen vill jag ju bara säga: läs den boken. Bara gört.
annibal 
Jag har läst En man som heter Ove, och jag tyckte att den var svinsorglig. Såg filmen när jag var hemma senast och grinade i princip hela tiden. Nu blir jag lite sugen på att läsa om Britt-Marie också, men jag är inte säker på att mitt hjärta fixar det…?