Är 100 % besatt av den här låten just nu. Repeat, repeat, repeat. Och ja, i alla dom här tre versionerna:
WE WERE ON A BREAK
ahahahah. Nu dör jag. Alla gånger som Ross och Rachels ”break” nämns i Vänner.
Och det här klippet ÄR ju fan en av de absolut roligaste scenerna i hela serien:
”FRONT AND BACK”
fnissssssssssss
Så, jag carpade alltså dagen med lite längdskidåkning. Solen lyste, det var kallare ute än jag trodde, allt var väl. Tills jag började åka. Hjälp, så ovärdigt det var.
Jag är inte så himla jättebra på att åka längdskidor. Man blir liksom inte det om man åker typ tre gånger per vinter, och dessutom tränar jättelite under hela hösten så att man har noll kondition och svaga muskler. Därmed är jag inte särskilt väl rustad för att ta mig an isiga spår, tveksamt anpassad valla och en slinga som består av ca 83 % backar. Mmm, det var spännande! Jag ungefär kröp uppför backarna och ungefär åkte alldeles för fort för min förmåga nedför. (Men obs ramlade bara en gång.) OVÄRDIGT, som sagt. Tack alla gudar för att jag var ensam ute i spåret och endast träden och himlen var vittnen till detta.
Meeen, nu har jag varit ute lördag, söndag och onsdag, så bra start på den här vinterns längdskidssäsong skulle jag vilja säga?
gnnhhh.
Många svordomar kom det i min hjärna när jag upptäckte att det inte går att kommentera inläggen i det här temat?! Efter lite hetsigt undersökande upptäckte jag dock att om man klickar in sig på inlägget, då kan man skriva en kommentar eller klicka på ”gilla”. FAN så oanvändarvänligt. När man bara scrollar igenom bloggen som vanligt ser man alltså inget tecken på att man kan lämna ett livstecken någonstans, det måste man upptäcka själv. Gnnhh, jag vill att allt ska vara uppenbart och enkelt när det gäller sånt här, blir fullständigt galen när det är minsta otydligt.
However, om ni vill lämna något livstecken så är det alltså på det viset man måste gå till väga.
För övrigt, se videon nedan för illustration över de timmar jag fixat med bloggen idag:
we all live in a yellow submarine.
Gult? Gillar vi gult? Jag har nu suttit i flera (jävla) timmar och grejat med den här bortglömda bloggens tema. Jag tänker mig tydligen att om den ser fin ut så kommer jag också bli mer peppad på att skriva i den. Mvh, yta är allt.
MEN man får tydligen inte bestämma färger hur man vill om man inte har ett premium-konto här på WordPress, vilket alltså lämnar oss med gult. Alltså, jag gillar gult. Jag är lite inne på gult just nu. Gult. GUL. Mmm, jag vet inte jag. Jag hade kunnat tänkt mig en pastellig orange, eller kanske någon pastellig turkos. Men det var verkligen inget annat tema som tilltalade mig, jag vill ha inläggen centrerade men det verkar tydligen ingen annan vilja ha. Oh well, vi kör väl på gult ett tag då. (Märk väl att jag skriver ”vi”, som att jag antar att det fortfarande finns människor som läser den här bloggen, och att det inte bara är jag som skriver rakt ut i oändligheten.)
NEJ, nu måste jag verkligen ut och carpa den här lediga onsdagen. Solen lyser vilket gör mig glad, men det droppar från taket vilket gör mig ledsen för i januari ska det helst vara -20 grader lite då och då om ni frågar mig, absolut inga plusgrader. Åh, jag vill ju bara ha snöigt och bitande och gnistrande, inte sörjigt och töande och droppande.
I’m that voice you’re hearing in the hall.
Alltså VAD är det för fel på min hjärna? Den har varit så fast på den här låten senaste dagarna att… hjälp. Igår kunde jag knappt räkna när vi skulle inventera på jobbet, för det enda som hördes i mitt huvud var ”woaaah, oh, OH, OH” på sjuk repeat. Hade även svårt att sova sen, pga fortfarande repeat. Och idag fick jag anstränga mig i skolan för att inte brista ut i bländade musikalnummer i korridoren. (Man vill väl inte vara den vikarien? Eller? Vill man?)
Who knows how much further we’ll go on?
Maybe I’ll be sorry when you’re gone
I’ll take my chances
I forgot how nice romance is
I haven’t been there for the longest time
annibal 